Möt Franco Bianchini: Kartläggningar och okarinor

 Staffan Melin/Oscillator.

Franco Bianchini är professor i "Cultural planning and policy" på Leeds Metropolitan University och inbjuden föreläsare på Nationella Nätverket för Cultural Plannings möte den 25 april i Göteborg. För honom är cultural planning ett verktyg för både demokrati och hållbarhet.

– Den vanliga stadsplaneringen ignorerar ofta den kulturella aspekten i planeringsarbetet medan hänsyn tas till ekonomiska och geografiska faktorer. Och jag använder här ordet kultur i en bred mänsklig bemärkelse – det handlar inte bara om konst, utan om allt som människor gör, säger Franco Bianchini.

Franco Bianchini har ett stort politiskt och kulturellt intresse. Som student i 1970-talets Italien var han med och organiserade teaterfestivaler utomhus. Det slutade han dock med när han 1983 flyttade till Storbritannien. Färdigheterna fick han dock åter användning för när han tjugo år senare arbetade för Liverpool som år 2008 var europeisk kulturhuvudstad, samt i projektet ”Cities on the edge”, ett samarbete mellan Liverpool och fem andra städer. Intresset har även visat sig i hans akademiska arbete, där han sedan 2004 driver forskning kring festivaler och deras sociala, ekonomiska och politiska effekter.

I mitten av 90-talet kom han i kontakt med Charles Landry och organisationen Comedia, som arbetar med att förena kulturpolitik och statsvetenskap med den traditionella geografiska planeringen av städer. Detta samarbete resulterade bland annat i boken "The Creative City".

Om vikten av en ordentlig kartläggning

Franco Bianchini har därför både i sin undervisning och sitt skrivande haft som mål att förena dessa olika dimensioner, med syfte att få till ett samarbete mellan de olika områdena. Han har som inspirationskälla den skotska biologen, sociologen och samhällsplaneraren Patrick Geddes, som ansåg att det inte gick att planera utan att först göra en ordentlig kartläggning (engelska: survey). I den inkluderade han människorna, deras arbete samt platsen i en bred bemärkelse.

– Och det är viktigt av demokratiska skäl att denna kartläggning görs och att definitionen av kultur inte påtvingas människor uppifrån. Geddes kallade det kartläggning, jag kallar det ”mapping”, och det är en nyckelprincip i cultural planning.

Att hitta de gömda tillgångarna

Men mappingen fyller också andra funktioner. Den kan hjälpa till att undvika misstag och bidra till en hållbar utveckling, både ekologiskt och ekonomiskt.

– Jag är inte emot ekonomisk tillväxt, för utan tillväxt är jag rädd för att Europa kommer att bli en koloni till de delar av världen som växer. Då förlorar vi möjligheten att driva på för större hänsyn till mänskliga rättigheter och en utvecklad välfärd.

– Och det intressanta med cultural planning, eftersom det bygger på mapping, är att det också är en mycket bra metod för att upptäcka dolda tillgångar och resurser. Inte dolda i bokstavlig mening, utan dolda för att människor inte ser dem.

Franco Bianchini härleder de stora problem som många europeiska städer dras med just nu till att de fokuserar på de synliga tillgångarna och tar den enkla vägen. Därför försöker de alla göra samma sak i stället för att gå till grunden med sin historia och vad städerna har som ingen annan har.

– De lyssnar enbart till de gamla vanliga människorna, samma konsulter, samma högljudda människor som råder dem att alla göra samma sak, till exempel bygga stora arenor och kongresshallar. Och istället för att skapa tillväxt skapar de konkursfärdiga städer. Det har till exempel hänt många spanska städer som satsat på alltför stora prestigefyllda kulturprojekt utan publikunderlag.

Hur okarinan gjorde världen mindre

Franco Bianchini ger som exempel på motsatsen den italienska staden Bologna, som har upptäckt att en av stadens största tillgångar är ett nästan bortglömt musikinstrument kallat okarina (dess svenska motsvarighet är lergöken).

Nära Bologna ligger en liten ort där världens bästa okarina-septetter finns. Nu har det visat sig att okarina är ett av de populäraste musikinstrumenten i Kina, Sydkorea och Japan, och genom okarinafestivaler och andra arrangemang försöker Bologna nu locka till sig investerare från dessa asiatiska länder.

– Därför måste vi både se till att göra ordentliga kartläggningar och ha kunskap om omvärlden.

Franco Bianchini nämner även andra anledningar till att metoden misslyckas. En är att de som tillämpar metoden helt enkelt inte förstår vad den innebär, och exempelvis ser den som en fråga för enbart kultursektorn.

Som ett annat problem nämner han att arbetet med mappingen inte har gjorts tillräckligt grundligt. Och det måste även finnas kompetens att ta hand om resultatet.

– Det finns flera sätt att använda sig av kartläggningen, både inom samhällsplaneringen, för att utveckla företagsamheten, och för utvecklingen av kulturevenemang. Då krävs kunskap både om närområdet och om världen, som i exemplet med okarinan.

Tre bilder på Franco Bianchini.

Text och foto: Staffan Melin/Oscillator.